Jag har inte läst Liza Marklunds bok Gömda, men jag har sannerligen inte missat debatten kring den. Som jag ser det ligger problemet i diskrepansen mellan det utlovade innehållet och det faktiska innehållet.
Att hålla vad man lovar
Marknadsförs en bok som en sann historia är det en självklarhet, anser jag, att den ska vara en sann historia. Annars kommer ord som sann att devalveras och förlora sitt innehåll. Jag ska inte gå in på debatten gällande Gömda mer än så här, för jag vet varken ut eller in om vad som är sagt, utlovat eller dementerat. Klart är i alla fall att det är svårt att säga vart gränsen går när ändringar görs till att det inte längre är sanning. Finns det ett syfte att skydda personer kan det tänkas att vissa saker i en berättelse ändras. Framför allt namn. Detta omnämns i de pressetiska reglerna (punkt 15 och 16). Finns skäl att göra ändringar tycker jag dock att det borde framgå att ändringar gjorts. Något i stil med ”Rasmus heter egentligen någonting annat och vissa omständigheter har modifierats för att omöjliggöra en identifiering”. Min grundtanke är att det som utlovats ska stämma. Är det en roman utan anspråk på att vara sann finns heller inga sanningskrav. Är det dock en reportagebok blir kraven annorlunda. Tydligen menar Jan Guillou att det i fallet Gömda handlar om just en roman.
– När man sen kritiserar romanen som om det vore ett reportage gör man fel, det går inte att göra på det sättet, säger Guillou.
Är det fiktion eller bara skrivet som fiktion?
Jan Gradvalls tycks mena att New journalism handlar om det bästa av två världar, fakta framställt på en konstfullt sätt. Men att skriva konstfullt behöver inte vara synonymt med att skriva lögner, eller ens att tänja på sanningen. Detta skrivsätt tycks för läsaren mer subjektivt, men frågan är om det är det? Här skulle man kunna gå in på en djup diskussion om vad sanning egentligen är och om det finns något som är en objektiv sanning. Är det mer sant att ange hur många som dog i folkmordet i Rwanda än att skildra det genom en enda människas ögon? Kanske handlar det bara om olika sätt att uttrycka sanningen. I denna mån har jag inga problem med att skriva nyhetstexter med en form lånad från andra genrer, men samtidigt vill jag framhålla att det som utlovas ska hållas.
Olika krav beroende på genre
En roman om kriget och folkmordet i Rwanda och en reportagebok om kriget och folkmordet i Rwanda får således olika krav. Inte vad gäller form, men vad gäller fakta. Anders Sundelin tycks inte riktigt vilja använda epitetet New journalism. Inte så att han förnekar detta sätt att skriva, men däremot att det skulle vara någonting nytt över det hela. Jag har inte ett särskilt långt perspektiv men jag kan mycket väl tänka mig att detta skrivsätt användes innan det så att säga blev ett begrepp. Det är väl oftast så det är, även om det kanske är en mänsklig instinkt att sätta namn på saker och ting. Först då blir de greppbara. Och för att knyta ihop säcken, kanske är det uppdelningen mellan begreppen som ställer till det. Jag tror att många kan hålla med om att en roman och en reportagebok har olika krav att uppfylla, men vad händer då när boken är en slags blandning av reportage och roman? Vilka krav kan då ställas? Det är i gråzonerna som gränserna blir otydliga.
Imperiet av Ryszard Kapuściński
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska definiera Imperiet. När jag googlar på den säger någon att den är utländsk skönlitteratur och en annan att det är en reportagebok. Kanske är den både ock. Kanske är det en New journalism-bok? Jag har inte heller läst särskilt många böcker av detta slag vilket gör det svårt att säga så mycket utifrån en slags genrekontext.
Hur som helst. Kapuściński reser genom det gamla Sovjetunionen. Han möter människor, betraktar samhällen och funderar kring invånarnas mentalitet och livsöden. Invävt i detta finns också en mycket personlig berättelse om uppväxten i Pińsk (dåvarande Polen, nuvarande Vitryssland). Författaren varierar skickligt sina perspektiv och betraktar i ena stunden en liten flicka som hoppar över vattenpölar i östsibiriska Jakutsk och funderar i andra stunden över Imperiets geografiska spännvidd. Boken bygger på ett antal essäer från flertalet resor genom forna Sovjet. Den första skildringen är från 1939 när författarens hemstad belägras, och den sista är från 1990-talet. Boken har på många sätt en väldig bredd. Tidsmässigt löper den över dryga femtio år, geografiskt löper den från Vorkuta i nordligaste Ryssland till Termez i nuvarande södra Uzbekistan. På bredden får läsaren bland annat följa med på en resa längst transsibiriska järnvägen. (Jag kan säga att jag tog hjälp av en kartbok för att hänga med och orientera mig under alla resor.)
Om det är litterär journalistik eller journalistisk litteratur? Jadu. Jag vet i alla fall att jag uppskattat boken på flera sätt. Dels att författaren beskriver vad han ser och upplever, men också att han vågar resonera och så att säga tänka högt kring vissa fenomen. Samtidigt som man skulle kunna kritisera honom för att vara subjektiv upplever jag att han genomgående är väldigt underbyggd i sina resonemang. Inte sällan är det utifrån samtal med personer som han funderar vidare. Jag vill mena att denna bok bör leva upp till samma krav på sanning, källkritik och etik som vilket reportage som helst. Om det är ett reportage som är fem tusen tecken långt, eller närmare 300 sidor långt i bokform spelar mindre roll. Är det ett reportage bör det följa vissa riktlinjer.
Att ha en bok på sig snarare än en halvsida i en tidning är en klar fördel för en reporter som vill djupdyka i ett visst ämne. Men med tanke på det förändrade medielandskapet och journalistrollens de-professionalisering kanske detta skrivsätt är på utdöende. Man kan i vart fall tänka sig att när alltfler jobbar ”flexibelt” och tiden blir alltmer dyrbar så kommer en ytligare journalistik att dominera och konkurrera ut djuplodande reportage. Det finns helt enkelt inte tid och blir inte heller lönsamt. Eller för all del, läsarna orkar inte läsa alltför långa texter. (Jag själv kan nog räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag läst Svenska Dagbladets Under strecket från början till slut.)
Att kunna beskriva verkligheten mer detaljerat ger skribenten fördelen att kunna ge en ytterligare dimension till ”sanningen.” Sanningen kan vara att så och så många miljoner dog under Stalins vanstyre, men att kunna kika närmre och följa enstaka individers öden kan göra sanningen än mer greppbar. En omvärld kan måhända värja sig mot siffror och statistik, men livsöden, berättelser om människor av kött och blod, är svårare att skjuta ifrån sig.
Källor:
Referat från Gömda-debatten (http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/ )
New journalism blir aldrig gammal (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55 )
”Vad hette det, sa du?” (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du )
Kapuściński, Ryszard Imperiet, Albert Bonniers förlag, 2007
Nygren, Gunnar Yrke på glid, SIMO, Insitutet för mediestudier, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar