onsdag 25 maj 2011

Blogginlägg D: Elements of Journalism

Relationen mellan gammelmedierna och de sociala medierna har varit föremål för diskussion de senaste året. De sociala mediernas framfart har tvingat gammalmedierna att förändras, anpassas, och ibland att självdö. Och förändringar kan vara obekväma, inte minst om man tillhör den bransch som oundvikligen måste förändras för att möta nya krav i en ny tid. Men är då alla dessa förändringar enbart av ondo?
Det finns en del entusiaster som omfamnar de sociala medierna som om de vore någon slags allmänlösning för jordens alla problem. Som bevis lyfter de fram Barack Obamas lyckade presidentvalskampanj och den så kallade arabiska våren. Särksilt Egypten lyfts fram som ett exempel på hur sociala medier främjar demokrati, frihet och rättvisa. Men är sociala medier enbart av godo?

Vad innebär utvecklingen för medborgarna/nyhetskonsumenterna när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling och i stället blir propagandakanaler för vissa intressen?
För det första kan man ifrågasätta själva frågeställningen. Har det verkliget varit objektivt förut? Eller hette det bara så? Alla, även journalister, har en underliggande åsikt. Vad säger egentligen att SVT är mer objektivt än TV 4? Att de är beroende av statens pengar i stället för reklaminkomster? Objektivitetskriteriet är sannerligen omdebatterat. Ytterst sett handlar det om sanningsbegreppet. Vad är sanning? Många hävdar att det inte finns någon absolut sanning, och då kan det rimligen inte heller finnas någon absolut rätt uppfattning om vad sanningen är. En så kallad propagandakanal kan vara fullt övertygad om att deras nyhetsförmedling är just sanning, för det är så som de uppfattar sanningen. Med detta sagt är utvecklingen att det blir fler och fler nyhetskanaler inte särksilt konstig. Kanske är det till och med konstigare att vi krampaktigt håller fast vid synen om att det finns en ofelbar och objektiv världsbild och att det blir bäst om alla tar del av exakt samma bild.
Om man ska lämna det filosofiska planet och ändå försöka definiera sanning så gör Kovach och Rosenstiel det på följande sätt: "It is a sorting out process that takes place between the initial story and the interacting among the public, newsmakers and journalists. The first principle of journalism-its disinterested pursuit of truth-is ultimately what sets journalism apart from all other forms of communication." Det handlar alltså inte om sanning i en filosofisk mening, utan påett högst praktiskt och funktionellt plan.

(En annan aspekt att problematisera är var gränsen mellan information och propaganda egentligen går. Information har uppenbarligen en påverkan (Lech Walesa säger att information skapade demokratin i Polen) medan propaganda syftar till att påverka. Hur kan vi veta vilka motiv som ligger bakom informationsspridning? Hur kan vi veta om det är äkta journalistik eller "rumor and self-interested commercialism posing as news"?)

Hur påverkar de sociala medierna pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd?
Säkert är i alla fall att de medverkat till nyttjande av pressfrihet. Regimer som tidigare med enkelhet har kunnat kontrollera gammalmedier har haft svårare med myllret av åsikter i de sociala medierna. Ta bara den arabiska våren där sociala medier använts för att mobilisera gräsrötter. Information är i viss mån makt, och den makten har kommit folket till del genom de sociala medierna.
Integritetsmässigt har sociala medier gett upphov till en hel del kränkningar. Och i värsta fall leder de aldrig till någon upprättelse. Pressombudsmannen har blivit uppmärksammad på att även om rättelser görs i den tryckta tidningen efter en fällning, så ligger artiklar ofta kvar på nätet, utan vare sig rättelse eller kommentar.
Vad gäller rättsäkerhet kan man tänka sig att saker som möjligen hade kunnat sopas under mattan eller tystats ner nu blir svårare att gömma undan. Fallet Marklund handlar inte om rättssäkerhet, men som Pontus Schultz skriver så finns en underexploaterad kraft i det nya mediesamhället. En kraft som också kan få fart på gammalmedierna att göra sitt jobb.
På detta vis är den nya journalistiken något oerhört positivt. I och med att fler har tillgång till forum och kan göra sina röster hörda så fastställs demokratin, i betydelsen deltagande. Samtidigt är det viktigt att framhålla vikten av att dessa forum också följer de principer som finns för annan journalistik. Kovach och Rosenstiel menar att "For a forum without regard for facts fails to inform. A debate steeped in prejudice and supposition only inflames". Och visst, detta är väl baksidan av de nya medierna, att dessa forum lätt blir en verkstad för lögner, smutskastning och fördomar.

Vad händer med den goda journalistiken i det nya mediesamhället?
Den omdefinieras, eftersom det är ett nytt landskap att navigera i, men grundprinciperna är desamma. Som Kovach och Rosenstiel uttrycker det: "Every generearion creates its own journalism. But the purpose and underlying elements of journalism, we have found, are the same."
Martin Jönsson menar att journalistkåren och medieföretagen är passiva inför de möjligheter som nya medier erbjuder. Jag tror dock egentligen inte att det är tekniken i sig man är fientligt inställd till, utan till den förytling som riskerar att bli resultatet. Att det blir snuttifierat och ytligt. Den risken tror jag är reell. Att många inom journalistkåren är tveksamma till bloggfenomenet är också fullt förståeligt. Många bloggare serverar enabart åsikter, utan vare sig kontext eller analys. Alla kan ha en åsikt, men alla gör inte kopplingen till den större bilden. Som Jönsson lyfter upp finns det dock många exempel på fördjupande journalistik i den digitala medievärlden. Ett svenskt exempel som kan nämnas är Second Opinion. Ett medieföretag som kompletterar, fördjupar och granskar nyheter. Jag tycker Jönsson slår huvudet på spiken och sammanfattar alltsammans väldigt bra när han skriver att styrkan i denna "nya journalistik" ligger "inte i att ersätta den gamla, utan i att komplettera den."

Källor:
Kovach, Bill & Rosenstiel, Tom, The elements om journalism, Three rivers press, 2007
Artikel på Newsmill: Pressombudsmannen duckar för sitt ansvar (http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/14/pressombudsmannen-duckar-f-r-sitt-ansvar)
Artikel av Martin Jönsson på SvD: Om journalistiken ska förnyas måste publiken få vara med (http://blog.svd.se/reklamochmedier/2007/11/22/om-journalistiken-ska-fornyas-maste-publiken-fa-vara-med/ )
Artikel av Pontus Schultz på Veckans Affärer:Gammelmedia fick ett tvättäkta scoop serverat rakt i knät. Och valde att passa. (http://www.va.se/asikter/bloggar/pontus/2009/01/13/darfor-foll-liza-marklund/)
Upplagd av kl. 1 kommentar:

onsdag 13 april 2011

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har inte läst Liza Marklunds bok Gömda, men jag har sannerligen inte missat debatten kring den. Som jag ser det ligger problemet i diskrepansen mellan det utlovade innehållet och det faktiska innehållet.

Att hålla vad man lovar
Marknadsförs en bok som en sann historia är det en självklarhet, anser jag, att den ska vara en sann historia. Annars kommer ord som sann att devalveras och förlora sitt innehåll. Jag ska inte gå in på debatten gällande Gömda mer än så här, för jag vet varken ut eller in om vad som är sagt, utlovat eller dementerat. Klart är i alla fall att det är svårt att säga vart gränsen går när ändringar görs till att det inte längre är sanning. Finns det ett syfte att skydda personer kan det tänkas att vissa saker i en berättelse ändras. Framför allt namn. Detta omnämns i de pressetiska reglerna (punkt 15 och 16). Finns skäl att göra ändringar tycker jag dock att det borde framgå att ändringar gjorts. Något i stil med ”Rasmus heter egentligen någonting annat och vissa omständigheter har modifierats för att omöjliggöra en identifiering”. Min grundtanke är att det som utlovats ska stämma. Är det en roman utan anspråk på att vara sann finns heller inga sanningskrav. Är det dock en reportagebok blir kraven annorlunda. Tydligen menar Jan Guillou att det i fallet Gömda handlar om just en roman.
– När man sen kritiserar romanen som om det vore ett reportage gör man fel, det går inte att göra på det sättet, säger Guillou.

Är det fiktion eller bara skrivet som fiktion?
Jan Gradvalls tycks mena att New journalism handlar om det bästa av två världar, fakta framställt på en konstfullt sätt. Men att skriva konstfullt behöver inte vara synonymt med att skriva lögner, eller ens att tänja på sanningen. Detta skrivsätt tycks för läsaren mer subjektivt, men frågan är om det är det? Här skulle man kunna gå in på en djup diskussion om vad sanning egentligen är och om det finns något som är en objektiv sanning. Är det mer sant att ange hur många som dog i folkmordet i Rwanda än att skildra det genom en enda människas ögon? Kanske handlar det bara om olika sätt att uttrycka sanningen. I denna mån har jag inga problem med att skriva nyhetstexter med en form lånad från andra genrer, men samtidigt vill jag framhålla att det som utlovas ska hållas.

Olika krav beroende på genre
En roman om kriget och folkmordet i Rwanda och en reportagebok om kriget och folkmordet i Rwanda får således olika krav. Inte vad gäller form, men vad gäller fakta. Anders Sundelin tycks inte riktigt vilja använda epitetet New journalism. Inte så att han förnekar detta sätt att skriva, men däremot att det skulle vara någonting nytt över det hela. Jag har inte ett särskilt långt perspektiv men jag kan mycket väl tänka mig att detta skrivsätt användes innan det så att säga blev ett begrepp. Det är väl oftast så det är, även om det kanske är en mänsklig instinkt att sätta namn på saker och ting. Först då blir de greppbara. Och för att knyta ihop säcken, kanske är det uppdelningen mellan begreppen som ställer till det. Jag tror att många kan hålla med om att en roman och en reportagebok har olika krav att uppfylla, men vad händer då när boken är en slags blandning av reportage och roman? Vilka krav kan då ställas? Det är i gråzonerna som gränserna blir otydliga.

Imperiet av Ryszard Kapuściński
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska definiera Imperiet. När jag googlar på den säger någon att den är utländsk skönlitteratur och en annan att det är en reportagebok. Kanske är den både ock. Kanske är det en New journalism-bok? Jag har inte heller läst särskilt många böcker av detta slag vilket gör det svårt att säga så mycket utifrån en slags genrekontext.
Hur som helst. Kapuściński reser genom det gamla Sovjetunionen. Han möter människor, betraktar samhällen och funderar kring invånarnas mentalitet och livsöden. Invävt i detta finns också en mycket personlig berättelse om uppväxten i Pińsk (dåvarande Polen, nuvarande Vitryssland). Författaren varierar skickligt sina perspektiv och betraktar i ena stunden en liten flicka som hoppar över vattenpölar i östsibiriska Jakutsk och funderar i andra stunden över Imperiets geografiska spännvidd. Boken bygger på ett antal essäer från flertalet resor genom forna Sovjet. Den första skildringen är från 1939 när författarens hemstad belägras, och den sista är från 1990-talet. Boken har på många sätt en väldig bredd. Tidsmässigt löper den över dryga femtio år, geografiskt löper den från Vorkuta i nordligaste Ryssland till Termez i nuvarande södra Uzbekistan. På bredden får läsaren bland annat följa med på en resa längst transsibiriska järnvägen. (Jag kan säga att jag tog hjälp av en kartbok för att hänga med och orientera mig under alla resor.)

Om det är litterär journalistik eller journalistisk litteratur? Jadu. Jag vet i alla fall att jag uppskattat boken på flera sätt. Dels att författaren beskriver vad han ser och upplever, men också att han vågar resonera och så att säga tänka högt kring vissa fenomen. Samtidigt som man skulle kunna kritisera honom för att vara subjektiv upplever jag att han genomgående är väldigt underbyggd i sina resonemang. Inte sällan är det utifrån samtal med personer som han funderar vidare. Jag vill mena att denna bok bör leva upp till samma krav på sanning, källkritik och etik som vilket reportage som helst. Om det är ett reportage som är fem tusen tecken långt, eller närmare 300 sidor långt i bokform spelar mindre roll. Är det ett reportage bör det följa vissa riktlinjer.

Att ha en bok på sig snarare än en halvsida i en tidning är en klar fördel för en reporter som vill djupdyka i ett visst ämne. Men med tanke på det förändrade medielandskapet och journalistrollens de-professionalisering kanske detta skrivsätt är på utdöende. Man kan i vart fall tänka sig att när alltfler jobbar ”flexibelt” och tiden blir alltmer dyrbar så kommer en ytligare journalistik att dominera och konkurrera ut djuplodande reportage. Det finns helt enkelt inte tid och blir inte heller lönsamt. Eller för all del, läsarna orkar inte läsa alltför långa texter. (Jag själv kan nog räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag läst Svenska Dagbladets Under strecket från början till slut.)

Att kunna beskriva verkligheten mer detaljerat ger skribenten fördelen att kunna ge en ytterligare dimension till ”sanningen.” Sanningen kan vara att så och så många miljoner dog under Stalins vanstyre, men att kunna kika närmre och följa enstaka individers öden kan göra sanningen än mer greppbar. En omvärld kan måhända värja sig mot siffror och statistik, men livsöden, berättelser om människor av kött och blod, är svårare att skjuta ifrån sig.

Källor:
Etiska regler för press, radio och TV (http://svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf )
New journalism blir aldrig gammal (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55 )
Kapuściński, Ryszard Imperiet, Albert Bonniers förlag, 2007
Nygren, Gunnar Yrke på glid, SIMO, Insitutet för mediestudier, 2008
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

torsdag 17 mars 2011

Blogg B: Etik i medierna

Etik är inte ett helt enkelt begrepp att närma sig. Särskilt eftersom många menar att det inte finns någon objektiv etik, utan att det baseras på olika människors olika uppfattningar. Nu finns det nedtecknade spelregler i detta ämne för press, radio och TV och det kan tänkas att människorna i branschen uppskattar att ha någon form av rättesnöre i en annars väldigt relativ värld. Samtidigt är dessa pressetiska regler skrivna i vida ordalag vilket gör att tolkningsmånen är stor. Dilemman uppstår alltså ändå.

Att publicera eller inte publicera – en fråga om mediernas roll
Stig Hadenius menar att utebliven publicering av namn kan skada personer, snarare än vad som oftast framhålls, att det är publicering som kan skada. Kanske har han en poäng.
"– Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar. "
Dock är detta mycket svårt. Framförallt när det gäller misstankar om sexualbrott kan en anklagan som visar sig vara felaktig ändå få förödande konsekvenser för den anklagade. Detta var anledningen till den kritik som justitieminister Beatrice Ask fick när hon uttryckte att sexualbrottsmisstänkta borde få greddelina kuvert tillskickade som skulle få dem att skämmas offentligt. Dock understryker den fjortonde punkten i de pressetiska reglerna vikten av att förhålla sig neutral. "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas." Det är domstolarna som ska döma, inte medierna. I samma pressetiska regler lyfts allmänintresset fram i både punkt sju och punkt femton, i sammanhanget att publicitet bör undvikas "om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges." Detta är i mångt och mycket en tolkningsfråga, och bland andra Aftonbladets chefredaktör Jan Helin menar att svenska publicister har en oklar syn på vad allmänintresse är. Det är möjligt att det kan finnas ett intresse från allmänhetens sida att få reda på namnet på en misstänk brottsling, men varför? I värsta fall leder vetskapen om misstanken till någon form av hämdhandling, mot en person som tänkbart alltså är oskyldig. Är denne skyldig är det heller inte allmänheten, utan domstol, som ska tilldela straff. När en person är dömd är det givetvis fritt fram att publicera. Då intar media sin rätta roll, att förmedla nyheter. (Det ska tilläggas att personen i fråga faktiskt fortfarande kan vara oskyldig, men vi utgår från att rättsäkerheten är så pass stark att en dömd person också är skyldig.)

Ok att publicera namn på tidigare dömda?
Fallet kring Englas mördare är svårt. Han var tidigare dömd, men skulle detta faktum rättfärdiggjöra publicerandet av hans namn vid misstanke för detta brott? Själv är jag kluven i frågan. Det är ju faktiskt fullt möjligt att en person med en inte så fläckfri historia blir misstänkt för ett brott, ändå är oskyldig. Ska denne då belastas extra för sina tidigare brott, som dessutom är sonade? I förlängningen handlar frågan om alltså om rättsäkerhet. Återigen, det är inte mediernas uppgift att döma.

En personlig reflektion kring 24-åringen i Örebro
Jag bor i Örebro. En stad som en längre tid har omnämts i media på grund av de många våldtäkter som ägt rum den senaste tiden. Inför åtalet mot 24-åringen gick Nerikes Allehanda ut med bild och namn på den misstänkte. "Det var självklart att namn och bild på Niklas Eliasson, som misstänks för flera våldtäkter i Örebro, skulle publiceras. Frågan har varit när. Det säger Ulf Johansson, NA:s chefredaktör." Chefredaktören säger vidare att
"– Vi har noga vägt tidpunkten för publiceringen med hänsyn till offren, till den misstänkte och till hans anhöriga. Det vanliga är att man väntar till dess att någon är dömd, men nu ansåg vi att det var läge, säger Ulf Johansson." Publiceringen motiverades av att detta så att säga är ett exeptionellt fall.
Det som slog mig vid publiceringen var den misstänktes efternamn. Samma efternamn som jag hade innan jag gifte mig. Jag kom på mig själv att tänka att jag var glad över att jag i dag inte heter Eliasson för om jag hette det kunde människor misstänka att jag är släkt med den misstänkte. Nu är jag inte det, men denna händelse fick mig ändå att tänka till kring hur det kan vara som anhörig. Det måste vara fruktansvärt. Indirekt hängs man ut tillsammans med den vars namn faktiskt publiceras.

Mordet i Malmö
Själv skulle jag förmodligen ha valt att gå på Sydsvenskans linje. Att hellre säga för lite än för mycket. I vilket fall eftersom inte ens polisen var särskilt säkra på någonting gällande motivet. Samtidigt förstår man vilken utmaning gammalmedia står inför när nya uppgifter sprids på bloggar och forum på nätet titt som tätt. Det blir en konkurenns om det senaste stoffet, men denna tävlan riskerar också att urarta till ren ryktesspridning. Att Aftonbladets linje var att berätta precis allt man kom över kan tänkas ha att göra med konkurrensen om lösnummerförsäljningen.

Hur fel det kan bli
För att åter knyta an till våldtäktsmannen i Örebro. Innan den förmodade gärningsmannen var anhållen och häktad florerade en rad rykten på nätet. "Privatdetektiverna" arbetade på högvarv och det var ett antal personer som ställdes fram som misstänkta i olika forum och bloggar. Bland annat var det särkilt en person som pekades ut. Privatdetektiverna tyckte att många signalement stämde in, det var helt enkelt extremt sannorlikt att detta var mannen. Det slutade med att denne man gick ut i Nerikes Allehanda för att bedyra sin oskuld och vädja om ett slut på all smutskastning. I dag är det en annan man, Niklas Eliasson, som befinner sig i Örebros tingsrätt, men på sätt och vis har flera andra redan "dömts" för dennes brott... Någon har sagt att lögnen hinner två varv runt jorden innan sanningen har fått på sig stövlarna...


Källor:
Etiska regler för press, radio och TV (http://svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf )
Medierna 2009-01-31 (http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795)
Medier oeniga om namnpublicering i DN, 16/4 2008 (http://www.dn.se/kultur-noje/medier-oeniga-om-namnpublicering)
Upplagd av kl. 2 kommentarer:

fredag 18 februari 2011

Blogg A: Nyhetsvärdering

Nyheten om turistbåten som sjönk i Vietnam

Klockan 12:43 torsdag den 17 januari ser toppnyheten ut på följande vis på fyra tidningars webbplatser:

Svenska Dagbladet: "Allt var över på en minut"
Dagens Nyheter: Stockholms sjukhus i ohållbar situation
Expressen: Båten sjönk när svenskorna sov
Aftonbladet: Ägaren åtalas efter tragedin

Nyheten om båtolyckan i Vietnam tycks på de flesta redaktioner ha värderats som en toppnyhet. Den tidning som urskiljer sig är Dagens Nyheter som hade nyheten om båtolyckan på elfte plats, långt efter exempelvis nyheten om att Linda Sundbland och Sara Lumholdt utmanar Eric Saade i Melodifestivalen.

Två styrfält
Det finns i huvudsak två styrfält inom nyhetsvärdering. Kortfattat innebär de att en värdering görs endera utifrån vad publiken kan tänkas vilja ha/vara intresserade av, eller vad man som sändare anser att publiken bör ta del av (eller inte ta del av). Det finns en spänning mellan dessa styrfält och lite tillspetsat kan man säga att det marknadsmässiga står mot det normativa. Björn Häger noterar att public service-medierna oftast står för det normativa. Eftersom de inte är konkurrensutsatta behöver de heller inte ta samma hänsyn till marknadens tillgång och efterfrågan. De tidningar som jag har kollat på är dock inga public service-medier.

De var svenskar
I nyheten om båtolyckan i Vietnam får vi veta att det finns två unga kvinnor från Mellansverige bland de döda Att det är två svenskar som drabbats i olyckan spelar med stor sannolikhet in i nyhetsvärderingen. Det skapar igenkänning och närhet, det blir intressant för publiken. Vad som händer en svensk i ett annat land är intressant för en svensk publik i Sverige. I en undersökning som gjordes 2005 fick journalister ange vilka faktorer som var viktiga vid nyhetsvärdering. 88 procent menade att det är av stor vikt att nyheten är intressant för publiken. Nyheten ska också gärna vara en spännande och dramatisk händelse, samt sensationell och oväntad. En annan faktor som spelade in var att nyheten rörde viktiga personer. I fallet med båtolyckan värderas de två svenskorna som viktiga personer. Trots att många fler var ombord på båten, och andra nationer fanns representerade bland de döda, var fokus i de svenska medierna just på de omkomna svenskorna.
( Som jämförelse fanns bland de döda fanns också amerikanska medborgare men på Washington Posts webbplats stod bara rubriken "6 die when tourist boat sinks in Vietnam" under avdelningen "World". Klickade man in och läste artikeln omnämndes inte de dödas nationella hemhörighet förrän i sjätte stycket. Fokuset låg inte på att amerikanska medborgare hade omkommit, utan att det hade skett en olycka.)

Identifiering
Jag funderade lite kring uppgiften om att de omkomna svenskorna kom från Mellansverige. En stor del av Sveriges befolkning bor just i Mellansverige. Togs uppgiften om deras geografiska härkomst upp som en ytterligare förstärkning i beröringen? Hade det varit lika intressant om de kommit från Norrbotten? När jag läste uppgiften om att de kom från Mellansverige kände jag faktiskt en starkare identifiering eftersom jag bor i Mellansverige. Jag är dessutom både ung och kvinna, så som de omkomna. Men det dog fler än bara två svenskor i olyckan.

Identifiering - en hjälp till medkänsla eller något som utestänger annan information?
Jag funderar på om min känsla av närhet till de två omkomna svenskorna och min medkänsla för deras anhöriga kan hjälpa mig att också känna medkänsla för de övrigas situation. De anhöriga som bor i USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Danmark. Eller så kanske mediernas fokus på just de omkomna svenskorna gör att jag blir så upptagen av att tänka på dem och deras anhöriga att jag glömmer bort att det finns fler som dog, och fler som känner sorg.

Rasistiskt eller naturligt
I ett avsnitt av programmet Medierna som sändes 6 september 2008 i P1 fanns ett inslag om just nyhetsvärdering, och bland annat framkom en tendens hos medierna att lägga tonvikt på händelser i västvärlden. Personligen känner jag mig en aning kluven inför detta faktum. En del av mig håller med Torbjörn Tännsjö som menar att det handlar om en kvarleva av en rasistisk syn på världen och att det är en oacceptabel hållning i en globaliserad värld där vi alla är lika mycket värda. En annan del av mig förstår på något sätt varför det ändå är som det är. För att ta in ett citat från Johansson:
Nyheter karakteriseras av att vara ny information som på olika sätt avviker från det förväntade och vår egen situation. Människor ska också kunna identifiera sig själva med händelsen, vilket gör att sådant som ligger nära människors kulturellt och geografiskt intresserar dem mer(...).
På något vis blir en naturkatastrof i Australien lättare att relatera till än en naturkatastrof på Haiti. Ändå är de liv som spills lika mycket värde. Frågan är då om deras värde också bör få genomslag i nyhetsvärderingen.

Nyheten om oljeläckage utanför den svenska kusten
Klockan 11:13 fredag den 18 januari ser toppnyheten ut på följande vis på fyra tidningars webbplatser:

Svenska Dagbladet: Olja hotar naturreservat
Dagens Nyheter: Oljeläcka hotar marin nationalpark
Expressen: "Maddie hålls fången av pedofilnätverk"
Aftonbladet: Bomben i S-striden

Nyhetsuppdateringarna på webben går fort. Bara några minuter tidigare hade samtliga fyra tidningar nyheten om oljeläckan som toppnyhet. Från TT kom nyheten om oljeläckan ut klockan 10:07, men den hamnade ganska snart som nummer två för både Aftonbladet och Expressen.

Kriterier för en nyhet
normalitet, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt, Nytt. För att fokusera på nyheten om oljeläckan kan vi konstatera att rent normativt anses nyheten vara av viktighet. Detta är något som kan komma att beröra Sverige i stor utsträckning. Vidare är det en icke-normalitet. Oljeläckor inträffar lite nu och då, men inte så ofta i närheten av Sverige. Närheten är uppenbar. Fartyget gick på grund i Norge, nära den svenska kusten. Konflikten är inte uppenbar, men det är bäddad för konflikter. Vem ska till exempel betala för saneringen? Vem ska stå till svars? En viss spänning kan anas i det faktum att olyckan hänt i Norge men riskerar att drabba Sverige. Elitpersoner är ingen faktor i denna nyhet men den är däremot lättbegriplig. Alla förstår att olja är miljöskadligt. Norge är nära och som läsare inser man allvaret. Det är nytt. Fartyget gick visserligen på grund redan i går, men det är i dag som vi får veta att det läcker olja. Sammantaget är detta en given nyhet.

En avslöjande reaktion
När jag surfarde runt för att kolla på vilka toppnyheter som var aktuella stod det först på Svenska Dagbladet att "Olja hotar kust". Det var inget jag fastnade för förrän jag läste följande rubrik på Aftonbladet: "Oljeläcka hotar svenska kusten". Då hajade jag till. Det blev väldigt uppenbart för mig hur mycket identifikationen betyder för mig. Oljeläckage inträffar som sagt lite nu och då, och jag hade inte brytt mig om att fördjupa mig i nyheten om det inte vore för att det hänt i Norge. Jag vet inte om det är en reaktion som behöver försvaras. Det hade givetvis varit hemskt med en oljeläcka utanför Spaniens kust också, men på något sätt inte lika intressant.

Nyhetsvärderingen fortsatt dragkamp mellan intresse och viktigt
Jag antar att diskussionen om nyhetsvärderingen kommer leva och bli större allteftersom vi får fler och fler mediekanaler som kan förmedla nyheter. Men även om nyhetsflödet kanske blir större och vi på så vis kan kompensera vissa kanalers obalanserade nyhetsvärdering så kvarstår det faktum att vi har begränsat med tid. Vi hinner helt enkelt inte ta till oss hur mycket information som helst. Någonstans behövs ett filter, och så fort det finns ett filter kommer nyheter behöva sållas bort. Dragkampen mellan vad som är intressant och vad som är viktigt fortsätter.

Källor:
Johansson, Bengt, (2008) Vid nyhetsdesken. En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner.
Byström, Sandra, Danielsson, Björn & Johansson, Bengt (2007), Regionala TV-nyheter i medielogikens tid, En studie av Västnytts bevakning av Västra Götalandsregionen
Häger, Björn, (2009) Reporter, en grundbok i journalistik


Upplagd av kl. 3 kommentarer:

torsdag 20 januari 2011

Första inlägget

Så var man igång med pluggbloggen!
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)